Kanske låter tokigt att jag ska skriva till dej, men jag kan inte vara tyst längre. Måste få ur mej all ilska över dej. Vem har gett dej rätten att ens vara i mitt liv? Du plågar mej nästan varje dag. Och när du väl inte är hos mej och man känner sej glad, så varar det inte länge. Ibland är du hos mej på natten med. Du har tydligen inte fattat att jag inte vill ha nåt med dej att göra överhuvud taget. Vet du hur många gånger du fått mej att gråta? Och hur mycket energi du tar av mej? Nej det fattar du förstås inte. Och du fattar inte heller hur svårt det är att vara social och trevlig när du gör dej påmind. Har haft svårt att få ett jobb sen du klev in i mitt liv, ändå är det 17 år sen nu och du bara fortsätter invaderar mitt liv. Kan du inte bara ge dej av, försvinn!! Önskar jag aldrig hade träffat dej. Undrar hur livet skulle sett ut då?

Så snälla VÄRK försvinn ur mitt liv ; ) jag vill inte ha dej hos mej längre!

Ja jag vet, en liten tokig blogg tillägnad min "kära" whiplashskada, men nu känns det bättre : )

Kram!